Föreningens historia

Svensk biblioteksförening har arbetat sedan 1915 då Sveriges Allmänna Biblioteksförening bildades. 1921 grundades  Svenska Bibliotekariesamfundet. De två organisationerna gick samman år 2000 och antog namnet Svensk Biblioteksförening. Inför 100-årsjubileet 2015 har Margareta Lundberg Rodin fått uppdraget att vara redaktör för en jubileumsskrift om föreningens första 100 år. 

SVENSK BIBLIOTEKSFÖRENING 100 år 1915-2015

Hundra år är en lång tidsperiod som inbegriper flera historiska skeden där genomgripande förändringar, världskrig och kriser har avlöst varandra. De nordiska ländernas biblioteksväsende har ett gemensamt ursprung i de olika folkrörelserna bildningsverksamhet med det gemensamma syftet att utbilda medborgarna. Villkoren för olika slags bibliotek, anställningar, resurser och utveckling av ny teknik liksom nya media har genomgått starka förändringar som har påverkat biblioteksföreningens arbete.  En del föreningsfrågor är betydelsefulla under en viss period och av olika orsaker som föreningens uppbyggnad av och senare relation till BTJ. Vissa andra frågor beror på omvärldsförändringar som lagstiftning, politik, media-och teknikutveckling och marknaden. Svensk biblioteksförening har inlett arbetet med en jubileumsskrift inför 100-årsfirandet 2015. Här följer en enkel summering med några axplock ur föreningens historia.

I början av 1900- talet var flertalet folkbibliotek mycket små, hade få böcker, föga ändamålsenliga lokaler och personal utan biblioteksutbildning. De hade dessutom en rad olika huvudmän som borgerliga kommuner, socknen eller anknytning till folkrörelser och studiecirklar. Den svenska biblioteksföreningen har från bildandet varit aktiv i en rad bibliotekspolitiska frågor som rör exempelvis statsbidrag, lönefrågor, biblioteksyrkets gehör i samhället, folkbiblioteks fackmässiga standard och likaså biblioteksförfattningar.

Läsning av dokument och skrifter från olika tidsperioder visar vad som pågick, diskuterades och vilka som var aktiva i olika frågor och delvis även varför. Föreningsbildandet hade föregåtts av Valfrid Palmgrens utredning från 1911, med inspiration från USA, att allmänna avgiftsfria bibliotek är: ”en oskattbar betydelse som kulturbärare af högsta rang” och de skulle ses som ”anstalter som skulle bidra till samhällsmedborgarnas förädling”, likaså ”höja ett folks intelligens och andliga lifaktighet”.  På fotografier från de första årsmötena och kommittéer syns ofta välklädda män. Men det var kvinnor från det tionde svenska flickskolemötet i Falun 1911 som tog initiativ till att starta en svensk biblioteksförening genom att bilda en kommitté.  En annan fråga som kanske inspirerade var att det redan fanns biblioteksföreningar i våra nordiska grannländer: 1905 Danmark, 1910 Finland, 1913 Norge. Ett ytterligare tecken på att biblioteksfrågorna ökat i betydelse var att statsmakten hade inrättat en biblioteksförfattning och två bibliotekskonsulenter 1912 med en rådgivande funktion. Dessa kunde även beviljade ett blygsamt anslag max 400 kr om året till de kommuner som sökte. Vid det första svenska biblioteksmannamötet den 7-9 januari 1915 i Stockholm deltog 150 personer från olika bibliotek och platser i Sverige, samt prins Eugen.  Då bildades Sveriges Allmänna Biblioteksförening (SAB) och en interimsstyrelse samt en stadgekommitté tillsattes för att förbereda föreningsbildandet i syfte att: ”skapa möjligheter till samarbete mellan lärda och folkliga bibliotek, lyfta landets hela biblioteksväsen och för gemene man jämna vägen in i bokvärlden”. Ett problem som påtalades vid föreningsstarten var att intresset först var tämligen svalt från de vetenskapliga biblioteken.

Föreningen tillkom i första världskrigets skugga och det var ont om pengar, vilket ju var en anledning till att olika bibliotek samlades för att främja utvecklingen av det svenska biblioteksväsendet. Den 13-14 augusti 1915 bildades Svensk biblioteksförening i Lund. Föreningen hade då 171 medlemmar varav 5 var ”ständiga”. Årsavgiften var ursprungligen 2 kr (höjdes något år senare till 5 kronor) för medlemmar, medan ständig medlem en gång för alla erlade 40 kr (lite senare 100 kr). Många folk- och skolbibliotekarier var då oavlönade men det var; ”dock ställt utom allt tvivel, att man i längden vinner säkrare garantier för en önskad utveckling av biblioteksverksamheten i vårt land, om folk- och skolbibliotekens föreståndare avlönas på ett sätt, som svarar mot de kompetenskrav, som man bör ställa på dem och det arbete de utföra”. Det mesta biblioteksarbetet även i föreningen var länge ideellt arbete och en oavlönad bisyssla. Från början skulle sex av styrelsemedlemmarna bl.a. ordföranden vara bosätta i Stockholm, men efter kritik ströks detta. Det är intressant att läsa SAB:s önskelista vid bildandet 1915: handbok för biblioteksstyrelser och biblioteksföreståndare, ett bibliotek i Stockholm, ett folk- och ett skolbibliotek i varje kommun, bibliotek vid realskolor, arbetsplatser och sjukvårdsanstalter, vandringsbibliotek på handelsfartyg, lotsstationer och fyrplatser. Årslönen 1916 var 900 kronor för en bibliotekarie. Föreningen tog tidigt kontakt med och hade utbyte med biblioteksorganisationerna i andra länder. Av de nordiska biblioteksmötena framgår det att många frågor och problem var gemensamma, men att det fanns även en del olikheter.

På Biblioteksdagar och konferenser på olika platser med föreläsningar, presentationer och diskussioner i aktuella frågor möttes medlemmarna och fick tillfälle även att umgås vilket är och har varit en viktig del av föreningsverksamheten.  I SAB:s början var fokus främst årsmöten och publikationsverksamheten (BBL, handböcker, småskrifter och katalogkort). 1919 sände SAB en skrivelse till Konungen att maxbeloppet på den låga biblioteksersättningen, i likhet med Danmark, borde avskaffas, maxbeloppet skrevs dock upp först 1930 med ortsbidrag till max 5000 kr och med ett tilläggsbidrag kunde det uppgå till totalt 10 000 kr. Detta skedde med hjälp av inflytande från SAB (BBL:s redaktörer) och den framtidsinriktade så kallade ”kulturradikalismen”. Dock kontrollerade Skolöverstyrelsens bibliotekskonsulenter kvalitén på litteraturens bestånd.

1921 bildades Svenska bibliotekariesamfundet. Detta år utgavs för första gången ”Klassifikationssystem för Svenska bibliotek” och 1934 utgavs ”Katalogregler för Svenska bibliotek jämte författarnummerlista”. Folkbibliotekens ställning var så svag att de inte förrän 1933 ansågs vara ”kapabla avnämare” av tryckta katalogkort. Först 1940 trycktes det första tidskriftskortet. Därefter utgavs emellertid en rad handböcker, biblioteksförfattning och Svensk biblioteksmatrikel.  Den nya biblioteksförfattningen 1930 innebar också att en central biblioteksfunktion infördes. Det enhetliga priset för handböcker var 25 öre omkring 1937. Från 1939 utgavs särtryck av BBL:s recensioner för inklistring i kartotek eller böcker. Samma år gavs en tidstypisk broschyr ut ”Var när och hur lånar en militär böcker?” Flertalet exemplar hamnade hos försvarets Centralråd för kulturell och religiös verksamhet.

Folkbiblioteken hade vid tiden för föreningens bildande: ”sorgfälliga åtskiljande av böcker och låntagare” fram till 1935. Oavsett detta kan man konstatera att en hel del frågor och diskussioner återkommer regelbundet som: katalog, klassifikation, utlåningssystem, utbildning, kompetensutveckling, samarbete nationellt och internationellt.  Svenska folkbibliotekarieföreningen (SFF) bildades först 1938 i samband med ett betänkande rörande folkbibliotekspersonalens lönefrågor vid SABs årsmöte. * Först på 40-talet anställdes exempelvis en person på SAB:s kansli en bibliotekarie, till en början på halvtid. Anställning föranledde även att kansliet flyttade från Stockholm till Lund. Föreningens ekonomi byggdes upp under denna tidsperiod och Gränsdragningen mellan SAB och BTJ var då tämligen oklar.

Vid 25-årsjubileet 1940 kunde SAB konstatera att föreningen sedan bildandet 1915 hade bidragit till biblioteksutvecklingen i en rad frågor som; anslag, bokbestånd, biblioteksutbildning, publiceringsverksamhet, bibliotekslokaler och lagstiftning. Vid jubileet betonades även vikten av bibliotekskonsulenternas tillkomst, av att biblioteksfrågorna handlades av en central statlig myndighet, liksom utgivningen av föreningens tidskrift, handböcker, katalogkort och skrifter, samt betydelsen av erfarenhetsutbytet vid föreningens årsmöten, vid nordiska biblioteksmöten och studieresor. Likaså framfördes förslag om obligatoriska bibliotek i kommunerna för att komma till rätta med den ojämnhet som rådde på landsbygden och för att folkbibliotek skulle bli lika nödvändiga som folkskolor. Bokurvalet skulle starkare tillgodose vuxnas samhälls- och förvärvsliv, samt öka kvalitet och mångsidighet, däremot var anslagsbeviljande myndigheter mer skeptiska till ”romanläseriet”. Intressant är också att det även runt 1940 konstaterades att: ”klyftan mellan folk – och vetenskapliga bibliotekarier inte är så stor som många särskilt av de senare tror”. Likaså känner vi igen argument som att bibliotek behövs inte minst under krisperioder, men att de då har svårt att få debet och kredit att gå ihop. Även då betonades vikten av att engagera kommunalpolitiker i folkbiblioteksfrågor och att öka intresset för skolbiblioteksfrågan.

1930 blev SAB medlem i IFLA och samma år kom 1930 års biblioteksförfattning.  1933 startade FUV (folkbibliotekens utländska vandringsbibliotek) – en kooperativ form med engelsk, tysk, fransk, dansk norsk originallitteratur. Frågor som bordlades i slutet på 1930-talet rör bokbilar, mönsterbibliotek och biblioteksfilm. 1920 bildades fyra länsbiblioteksförbund som lokalavdelningar i SAB; Värmland, Västmanland, Kalmar och Kopparberg (senare Dalarna). Därefter Uppland 1930, Jönköping 1936, Ångermanland 1939, Västra Sveriges biblioteksförening 1927-1938. År 1927 anslöt sig föreningen till svenska sektionen av Världsförbundet för folkbildningsarbete.  Av Folkbildningsutredningen 1924 framhölls behovet av bibliotekarieutbildning som en ödesfråga och 1926 hölls den första bibliotekskursen för utbildning av bibliotekspersonal vid stadsbibliotek och andra större folkbibliotek. 1940 hade 210 personer genomgått utbildningen. Först 1941 tillsatte föreningsstyrelsen ett arbetsutskott för att förbereda styrelsens frågor.

SOU (1949) av ”folkbibliotekssakkunniga” betydde mycket för folkbibliotekens uppgifter, huvudmän och organisation eftersom staten för första gången sedan 1911 formulerade principiella ståndpunkter angående folkbibliotekens funktion och en nationell lånekedja. Staten skulle bidra med stimulans till kommunerna, medan både SAB och SFF förespråkade obligatoriska folkbibliotek som varande den enda möjligheten att nå en: ”effektiv biblioteksorganisation över hela landet”.

Från och hösten 1947 till och med sommaren 1968 byggdes föreningen upp gradvis med hjälp av heltidsanställdas insatser. Välfärdssamhället liksom folkhemmet var under stark uppbyggnad och medborgarnas ekonomi och levnadsvillkor förbättrades, liksom samhällets tjänster i form av offentlig verksamhet. Inför årsmötet 1964 skedde en organisationsöversyn där även mål och arbetsformer diskuterades och beslut fattades 1965 om att inrätta ett permanent sekretariat. Mellan 1965-1970 ökade kostnaderna för biblioteksverksamheten med nästan 80 % i fast penningvärde och en rad nya biblioteksbyggnader planerades. För SAB:s del pågick under perioden en medveten frigörelse från Skolöverstyrelsens bibliotekssektion, vars två bibliotekskonsulenter i hög grad hade bidragit till föreningens verksamhet, expedition och även redigeringen av BBL.

Ulf Dittmer fick 1967 i uppdrag av föreningens arbetsutskott att göra en grundlig översyn av föreningens organisation. Efter årsmötet i Göteborg 1968 skedde en decentralisering av verksamheten med fyra sektioner: folkbibliotek, skolbibliotek, forskningsbibliotek och enskilda medlemmars sektion, representantskapet bestod av 60 ledamöter, vidare fanns flera specialgrupper och arbetsgrupper med egen verksamhet och en relativt självständig ekonomi.  Styrelsen hade då sju ledamöter och föreningen fick nya stadgar. 1970-71 diskuterades stadgar, antal sektioner och regionala konferenser på nytt.  Ny kulturpolitik SOU 1972:66 fick stor betydelse för folkbiblioteken och dess betydelse som lokalt kulturcentrum och del i den kulturella demokratin. likaså blev litteraturutredningen 1974 en tillämpning av kulturpolitiken på litteraturens område. Länsbiblioteken fick en nyckelroll i att utjämna den ojämna standarden, Kulturrådet tillkom och bibliotekskonsulenterna på Skolöverstyrelsen överflyttades till den nya myndigheten. Folkbiblioteksutredningen från 1984 betonade folkbibliotekets kultur- och informationsuppgift och dessutom läsandet som en kulturell rättighet, samt att informations- och kunskapsklyftorna behövde minskas.

Under senare år har en bibliotekslag tillkommit 1996, vilken efter remissförfarande reviderades 2013, i denna fråga var föreningen mycket aktiv, samlade in synpunkter och samarbetade med andra intressenter. År 2000 blev SAB och Svenska bibliotekarieförbundet återigen en förening med namnet Svensk biblioteksförening. Under flera år föreningen varit drivande i frågan om en nationell biblioteksstrategi. KB har fått ett nationellt biblioteksuppdrag och en förskjutning av bibliotekens politikområde kan urskiljas, denna gång från Kulturpolitik tillbaka till Utbildningspolitik. På senare år har föreningens arbete ökat allt mer kring policy och lobbingfrågor med kampanjer (som Library Lovers), uppvaktningar av myndigheter och departement, remissvar och framställning av faktaunderlag av olika slag. Likaså har intresset för aktuell forskning och utbildning ökat vilket avspeglas i forskningsdagar, månadens uppsats med mera. Just nu pågår ett intressant omfattande omvärldsarbete med tanke på bibliotekens roll i framtiden.

Margareta Lundberg Rodin
redaktör för jubileumsskriften

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin