Om publicering

Den gröna vägen – om parallellpublicering

Behovet av att utvärdera effekterna av den öppna publiceringens har blivit större, men de gamla utvärderingsmetoderna fungerar inte på den nya verkligheten. Månadens uppsats vill diskutera hur effekterna av öppen publicering skulle kunna mätas på ett bättre sätt.

Öppen publicering av vetenskapliga texter – Open Access – har förekommit i 20 år. Förespråkarna är fortfarande lika entusiastiska, men tillväxten av de öppna arkiven går enligt många för långsamt. Nu har utvecklingen kommit till en ny fas där man reflekterar mer.

Man brukar tala om två varianter av öppen publicering. Det ena är ”guldvägen”, som står för publicering i fritt tillgängliga vetenskapliga tidskrifter. Det andra är en ”grön väg”, som på svenska också ofta benämns parallellpublicering. Det innebär att man lägger avhandlingar, forskningsrapporter och konferensbidrag i öppna arkiv eller direkt på en hemsida.

Det var i början av 1990-talet som man började med parallellpublicering och idag har de flesta svenska lärosäten egna öppna arkiv. Flera svenska forskningsfinansiärer (Vetenskapsrådet, Formas, Riksbankens jubileumsfond) kräver sedan ett par år att den forskning som de finansierar ska parallellpubliceras. För att ytterligare stödja utvecklingen sjösatte Kungliga biblioteket förra året två projekt. Det ena syftade till att informera om upphovsrätt, det andra till att underlätta själva publiceringsförfarandet.

Moa Hedbrant menar att Open Access-rörelsen nu befinner sig i en utvärderingsfas. Mycket har hänt de senaste åren och det öppna materialet ökar hela tiden. Enligt förespråkarna går det ändå i alltför långsam takt. Man räknar med att endast 15-20 procent av de ca 2,5 miljoner vetenskapliga artiklar som årligen ges ut parallellpubliceras i öppna arkiv. Därför vill många kunna peka på ekonomiska och vetenskapliga fördelar i jämförelse med traditionellt publicerat material. Nu sätts fokus på metoder för att mäta den öppna publiceringens effekter.

När man diskuterar hinder för öppen publicering riktas intresset ofta mot forskarna, som till syvende och sist är de som ska lägga in sina resultat i öppna arkiv. Forskarna själva är oftast positiva till öppen publicering – i princip. Däremot blir det sällan av. Orsaken är att forskarna inte alltid vet hur de ska göra och att de är rädda att det ska ta för lång tid. De känner inte till hur upphovsrätten ser ut och de är osäkra på om en öppet publicerad text kommer att värderas lika högt.

Det finns redan en hel del studier av forskares allmänna attityder till öppen publicering. Det finns också gott om kvantitativa undersökningar av hur den öppna publiceringen rent faktiskt ser ut. Hedbrant vill i sin uppsats i stället undersöka hur forskarna ser på effekter och nytta av parallellpublicering. Hon har därför frågat forskare som själva parallellpublicerat material om hur de upplever att det påverkat deras arbete. Hedbrant ville exempelvis veta om forskarna märkt någon ny sorts respons på sina publikationer. Och spelar det någon roll för forskaren att kunna se andra effekter än de statistiskt mätbara? Har forskaren börjat använda sitt eget material på ett nytt sätt? Tror forskaren att parallellpublicering gynnar den egna forskningen?

Drygt 40 forskare från framför allt Sverige och USA svarade på en enkät. Svaren visade att ungefär en tredjedel hade sett direkta effekter av att ha parallellpublicerat material. De upplevde att spridningen och synligheten ökade. Till exempel blev de kontaktade av andra forskare i högre grad än tidigare och de hade lättare att dela med sig av egna resultat. De blev också mer aktiva själva och använde materialet på nya sätt, exempelvis genom att länka till det mer. En fördel man framhöll var bättre möjligheter att återfinna material, något som sällan nämns i debatten. De upplevde också fler typer av bekräftelser och erkännanden såsom ökad respons från allmänheten. Däremot uppfattade de flesta inte att de blivit mer citerade än de blev med traditionell publicering.

Författaren menar att uppsatsen pekar på en pågående förändring inom forskningskommunikationen. Den öppna publiceringen gör en mer flexibel och informell dialog möjlig och den ökar samspelet mellan forskare sinsemellan och mellan forskare och allmänhet. Att förmedlingen och kommunikationen håller på att förändras innebär att det är avgörande att man hittar sätt att mäta olika effekter av parallellpublicering. Den öppna publiceringen för med sig nya faktorer såsom antal nedladdningar eller länkningsfrekvens, och det är viktigt att mäta även dessa för att ge en rättvisande bild. Dessutom kan parallellpublicering inspirera forskare, stärka självförtroendet och därmed motivera till fortsatt arbete, vilket inte är oviktigt. Sådana faktorer fångas inte in av traditionella, kvantitativa citeringsmått utan kräver kvalitativa undersökningar.

Samtidigt pekar Hedbrant i sin inledning på tidigare forskning, som visar att det inte räcker med stöd, policyer och rekommendationer för att skynda på publiceringstakten. Och för den delen inte heller nya utvärderingsmetoder. Vill man verkligen få forskarna att parallellpublicera visar de tidigare undersökningarna nämligen att det måste vara obligatoriskt. 

Av Anna Kåring Wagman

Moa Hedbrant: ”Impact can come in many guises”. En kvalitativ studie om forskares erfarenheter av parallellpublicering, Uppsala universitet, 2011.