Om bibliotekarier i litteraturen

Av MarieLouise Samuelsson

I fantasylitteraturen är allt möjligt som att en orangutang kan arbeta som universitetsbibliotekarie. I den underhållande och välskrivna uppsatsen ”Plocka löss och bestraffa mäktiga trollkarlar” analyserar Eva Carolyn Cyrén tre gestalter i fantasylitteraturen.

En 300 kilo tung orangutang av hankön. En kvinna som påminner både om en bulldog och en mus och en annan kvinna som liknar en utsvulten gam.

Det är beskrivningar av tre bibliotekarier som Eva Carolyn Cyrén analyserar när hon använder fantasylitteraturen för att undersöka och problematisera bilder om och stereotyper av bibliotekariens makt, roller och relationer.

Orangutangen återfinns i Terry Pratchetts romanserie Skivvärlden, den bulldogsliknande kvinnan är Elinor Loredan i Cornelia Funckes Bläcktrilogi och bibliotekarien som liknar en gam är Madame Pince i J K. Rowlings romaner om Harry Potter.

I fantasygenren är det som bekant fritt fram att strunta i rimlighet och realism – naturlagar och rationalitet kan upphävas. Frågan är då i vilken utsträckning dessa tre framgångsrika fantasyförfattare använder sig av genrens möjligheter när de skildrar bibliotekarien.

Bilden av bibliotekarien i olika former av populärkultur är ett tämligen väl utforskat område, men Eva Carolyn Cyrén konstaterar att det saknats en fördjupad undersökning av just fantasylitteraturens bibliotekarier.

Utifrån ett genusperspektiv, med teoretisk förankring och inspiration relaterad till både Michel Foucault och Judith Butler närläser hon sammanlagt fjorton romaner av de tre författarna i avsikt att bidra till något annat än ”ett vitt, heterosexuellt, manligt medelklassperspektiv”.

Pratchetts bibliotekarie är alltså en orangutang, forn en människa som genom ”en magisk olyckshändelse” har förvandlats till ett stort och därmed potentiellt hotfullt djur. Bibliotekarien, som inte har något namn, kan bara kommunicera med gutturala läten, men han blir ändå förstådd av studenter och andra som besöker Osynliga universitetets bibliotek i staden Ankh-Morpork. Bibliotekarien/orangutangen är också sportig, han spelar keyboard i ett rockband och tar gärna ett glas på riktigt sunkiga barer. Och det är lätt att se kontrasten till den stereotypa bild av manliga bibliotekarier som veka och feminiserade.

I Bläcktrilogin (Bläckhjärta, Bläckmagi och Bläckdöd) har böcker och litteratur genomgående en framskjuten roll. Huvudpersonen Meggies pappa är bokbindare. Han kan genom att läsa högt förvandla romangestalter till levande människor och omvänt få dem att, lika bokstavligt, försvinna in i böckernas värld. Elinor Loredan är Meggies mammas moster som lever ensam i ett hus fyllt av böcker. Utan att vara traditionell bibliotekarie är Elinor Loredan sysselsatt på heltid med en enorm boksamling samt med relationer till ett fåtal utvalda användare.

Madam Pince är skolbibliotekarie vid Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry och hon har inte någon stor plats i J K Rowlings berättelser om Harry Potter. De gånger hon förekommer är dock hennes karaktär tydlig. Hon är aggressiv och misstänksam mot besökarna, en bibliotekspolis som gör att Harry Potter får använda sin osynlighetsmantel för att ostört kunna vistas i biblioteket. Madam Pince personifierar därmed en motsättning mellan vuxna och barn men också mellan bibliotekarie och låntagare.

Madame Pince och de andra bibliotekarierna är knappast några snyggingar. När det gäller kvinnorna används också välbekanta stereotyper för att markera att de ser trista ut. När Meggie första gången möter Elinor Loredan får läsaren veta att hon har musgrå tröja, askgrå kjol samt grått hår.

Gemensamt för de tre fantasy-bibliotekarierna är att de har ett hängivet och i hög grad beskyddande förhållande till bokbeståndet de ansvarar för. För Madam Pince och Elinor Loredan är böckerna de enda livskamraterna eller till och med barn som måste räddas undan människors smutsiga fingrar.

Terry Pratchetts bibliotekarien har inte samma fientliga förhållande till besökare i allmänhet som de två kvinnliga bibliotekarierna.

Han skildras inte heller som isolerad i biblioteket utan också som engagerad och aktiv i det omgivande samhället. Madame Pince och Elinor Loredan däremot, håller sig i samma lokaler som sina älskade böcker. De beskrivs som ett slags makthavare men deras revir är begränsade. Och trots det ibland öppet aggressiva förhållandet till besökare uppfattas bibliotekarierna som mer besvärliga och tråkiga än som farliga.

Uppsatsförfattaren konstaterar vidare att själva biblioteket framstår som en trygg plats, en där man vill vara. Problemen, hoten och aggressionerna kommer istället från bibliotekarierna.

Uppsatsen undersöker i huvudsak bibliotekarien men man kan notera att biblioteken som skildras, signalerar generösa ytor och självklara resurser. I fantasylitteraturen kan nämligen också ett skolbibliotek, som Harry Potters, ha lika stora samlingar som ett större universitetsbibliotek.

Till det tankeväckande med den påfallande välskrivna och definitivt underhållande uppsatsen är att den visar hur författaren utnyttjar fantasygenrens förutsättningar.

Friheten eller rentav påbudet att upphäva realistiska överenskommelser kan användas till sådant som att göra en manlig bibliotekarie till en sportig orangutang som klarar jobbet utan att kunna prata. Men fantasyförfattare kan också avstå från att förändra den populärkulturella stereotypen som visar kvinnliga bibliotekarier som foträta, fula och tråkiga.

Eva Carolyn Cyrén: Plocka löss och bestraffa mäktiga trollkarlar. Representationer av bibliotekarier i fantasylitteraturen. Examensarbete biblioteks- och informationsvetenskap för masterexamen inom ABM-masterprogrammet, Lunds universitet, 2011.